Andlig Utveckling

Så länge det finns liv finns det hopp

Min pappa har präglat mig sen jag var liten. Och han lärde mig en väldigt viktig sak - det är här och nu vi lever! Så spring inte i förväg mot morgondagen, som vi ändå inte vet något om. När jag förlorade honom så förlorade jag också en stor del av mig själv. Det tog lång tid för mig att hitta mig själv igen, min egen kraft och min egen styrka.

 

Spill inga tårar,
sa Du, när jag dör
Det är inget att gråta för
I minnet lever jag ju kvar
Ingen kan dö som levat har
Tänk er, som om jag tog
en promenad
Vi ses igen, inte nu,
men om ett tag

 

Den 25 juli 2009 förlorade jag min pappa. Efter en kamp i 10 månader mot den fasansfulla sjukdomen cancer, så var det helt ofattbart att ta in att han inte fanns mer. Allt bara avstannade. Min krigarpappa var död. Han blev 59 år.

Min dotter Saga hade precis fyllt 2 år när beskedet kom att min pappa hade cancer i övre magmunnen. Det var som att få ett hårt slag i magen. Det gick inte ens att misstänka att han var så sjuk. Pappa som alltid varit en frisk och stark person hade plötsligt fått cancer. Bara att vänja sig vid ordet cancer var vidrigt. Just då kändes det som ett annat ordval av döden.

Pappa bröt aldrig ihop, åtminstone visade han det aldrig. Han var mentalt stark och sa hela tiden "Så länge det finns liv finns det hopp". Och så är det ju! Varje dag pratade vi med varandra. Jag som alltid stått nära min pappa kom honom ännu närmare under hans sjukdomstid. Han öppnade upp sig mer och mer, och vi fann en samhörighet i vad det innebär att kämpa mot varsin elak sjukdom. Jag och min pappa - de två krigarna som aldrig gav upp.

Jag minns det där samtalet som om det vore igår, när pappa ringde mig och förklarade lugnt och sakligt att hans cancer hade spridit sig till båda lungorna. När han sa de orden så gick luften ur mig fullständigt. Jag ville inför pappa vara stark och visa att jag fanns där som hans stöd, men inom mig blev det fullständigt kaos. Jag blev så vansinnigt rädd, för då förstod jag att nu börjar en helvetesresa som ingen av oss ville följa med på. Det kändes som jag satte mig på ett tåg som skenade allt snabbare. Jag kunde inte själv välja att styra, eller kliva av. Det var bara att sitta där och åka med.

Efter diagnosen metastaser i lungorna så påbörjades behandling med cellgifter och strålning. Jag stod där vid sidan av och såg hur min pappa kämpade för sitt liv, han magrade av och blev till slut tunn som ett skelett. Han var så jävla sjuk! Med ett blodvärde på 47, som inte borde vara rimligt att man ens står på benen, så gick han för egen maskin in på onkologens klinik där han om och om igen fick mängder med blodtransfusioner. Och hur sjuk han än var så slutade han aldrig vara den där underbara morfadern till min lilla Saga. Han kom och hälsade på så ofta som möjligt, och jag hade min dagliga kontakt med honom. Det var så knäckande att stå där vid sidan av och se på hur en människa man känner så stark för tynar bort mer och mer, och ingenting kunde jag göra. Jag har hatat den där maktlösheten sen jag själv blev sjuk som barn, att känna sig så förkrossat hjälplös. Det gjorde så ont i mig att inte kunna hjälpa honom. Pappa var viljestark och envis, han sa hela tiden att han skulle överleva detta. Och den kämparviljan han visade upp fick mig att tro att det skulle han banne mig göra!

 

Saga med Morfar
"High five"

 

Pappa berättade för mig att han ville inte att vi skulle deppa ihop, han ville leva och skratta så som vi alltid gjort. Han lärde mig att det är här och nu vi lever, morgondagen är inte intressant för den har inte visat sig än. Här och nu! Så vi bromsade det skenande tåget, tillsammans gjorde vi det. Och vi levde i nuet. Vi skrattade och satte upp små mål som vi pratade om och gladdes åt. Hela livet förändrades, för inom mig bar jag ju smärtan över det faktum att jag när som helst skulle kunna förlora min pappa. Men tack vare min pappas livsglädje så fick han även mig att skjuta undan de tankarna. Döden var närvarande, men min pappa levde! Jag ville så gärna tro att den kraft som min pappa uppvisade skulle kunna åstadkomma mirakel. Och så trodde jag under hela resan. Han gav aldrig upp, och då gav inte jag heller upp. Han skulle klara det här, så var det bara, fanns inga alternativ som pappa uttryckte det.

Men så i juni kom nästa smäll. Pappa insjuknade ännu mer och det visade sig att han även fått en spridning med metastaser upp i hjärnan. Det påverkade hans förmåga att kunna tala. Men inte ens det tog ifrån honom kraften att vilja kämpa vidare. Det var med stor sorg jag hade mina dagliga samtal med honom, för jag hade så svårt att höra vad han sa. Talet slogs ut mer och mer och jag kände av hans frustration att han inte kunde göra sig förstådd. Men han gav inte upp! Han ville leva, och det fortsatte han med.

 

Saga hemma hos Morfar en månad innan han dog.

 

På dagen, en månad innan han dog, så satt han här hemma hos mig med min Saga i famnen. Han utstrålade lugn, harmoni och livsglädje. Solen sken, naturen var grönskande vacker och vi bara var i allt detta. Jag kände en sådan tacksamhet över att jag fått bli dotter till en sådan krigare.

En vecka innan min pappa dog så kom han ut till mig. Vi satt i hammocken och pratade, jag lärde mig mer och mer att förstå honom trots de enorma talsvårigheter han fick. När vi satt där så sa han till mig "Nu är det fan inge kul längre". Jag kunde läsa hans trötthet i ögonen. Men sen kom orden "Så länge det finns liv finns det hopp". Jag ville bara gråta, men inför pappa ville jag vara stark. Jag ville vara den där stadiga personen som lyfte honom. Men inom mig gick jag bara mer och mer sönder.

Den natten, precis en vecka innan han dog, så drömde jag en dröm som fick mig att vakna alldeles kall. Jag drömde att jag befann mig i mitt kök, och plötsligt kände jag en hand på min axel. Jag vände mig om och möttes av min pappa som stod där. Jag hörde mig själv utbrista, "Men hjälp vad du skräms!". Då sade pappa, "Jag är död nu". Varvid jag svarade "Lägg av du står ju här". Men pappa fortsatte, "Jo det är så, jag är död nu". Jag bara stirrade på honom. Så sade han "Men jag kommer alltid finnas med dig". Sen vaknade jag. Och i den stunden så var jag övertygad om att han hade dött den natten. Men så var det inte. Min dröm tolkade jag som en varseldröm. Jag skulle förberedas på vad som väntade. Och det var min pappa som ville det.

5 dagar senare lades min pappa in på onkologen. Han hade rasat ihop hemma. Den dagen förklarade läkaren för min pappa att de inte kunde hjälpa honom, att han skulle få somna in av sin cancer. Jag förstod aldrig hur en läkare kunde välja att uttrycka sig så. Det han gjorde i den stunden var att frånta min pappa det lilla hopp han hade kvar. Allt bara slocknade. Jag satt där vid min pappas sjukhussäng, sprickfärdig av gråt som jag hållit tillbaka i flera månader. Pappa ville inte att jag skulle gråta, han ville att jag skulle vara stark, precis som han. Och jag vet att det hade blivit för känsligt för honom om jag brutit ihop. Det hade han inte klarat av. För inför mig ville han vara den där trygga, starka pappan som han alltid varit. Trots att han låg där uppäten av en djävulsk sjukdom som brutit ner hela hans starka kropp. Det var inget kvar av honom, en liten, tunn kropp på 45 kilo, från att han varit en stor och stark karl. Jag sa till honom "Är du rädd?". Pappa svarade "Nej det finns inte så mycket mer att vara rädd för".

Jag pratade med personalen på avdelningen, ville veta så mycket som möjligt. Till svar fick jag "Du vet väl vad som väntar med din pappa?". Jo visst visste jag. Han skulle dö! Det var så vidrigt smärtsamt att stå där och veta att han skulle dö, när som helst. Och han visste det själv. Alla visste! Men inte NÄR! Och så länge han levde så slutade jag aldrig hoppas. Jag bar med mig min pappas ord "Så länge det finns liv finns det hopp".

Två dagar senare satt jag där i sjukhusrummet och tittade på när min dotter Saga gav sin morfar en nalle som hon tyckte att han kunde behöva ha och krama på. Hon hade pärlat ett halsband som hon trädde över morfars huvud. Allt var så overkligt. Så skarpa kontraster när jag såg min dotter och min pappa tillsammans. Livet och Döden i samma säng. De kramade varandra och det smärtade mig så djupt att Saga skulle behöva förlora sin underbara morfar. Hon hade inte ens hunnit bli 3 år, och redan skulle de behöva skiljas. Saga fick ett speciellt band med sin morfar från start. De blev ett med varandra, och jag var så glad och tacksam över det stora engagemang min pappa hela tiden visade i sitt lilla barnbarn. Men nu skulle de skiljas åt. Det blev sista gången som Saga träffade sin morfar.

Den kvällen ringde min mamma och sa att nu var det inte lång tid kvar för pappa. När jag och mina bröder kom in på hans rum så var han inte vid medvetande. Det var en mycket otäck syn som mötte mig, och jag var övertygad om att jag skulle få men för livet av det jag fick stå och se på. Jag vet inte var jag fick min styrka ifrån i den stunden, men jag gick fram och tog min pappas hand, samtidigt som jag sa orden "Nu är jag här". Och då vaknade pappa från det där otäcka tillståndet. Det var som att jag väckte honom. Han frågade mig var jag hade Saga. Och jag förklarade att hon var hemma och sov. Allt var så stilla. Jag var helt lugn när jag stod där. Jag frågade "Är du orolig?". Pappa svarade "Nej det är jag inte". Sen tittade han mig rätt in i ögonen och sa "Nu vill jag bara få sova". Och jag svarade "Jag förstår dig, och det ska du få göra". Sen återgick han till det där tillståndet då han inte längre var medveten. Jag kände att jag ville inte plåga mig själv och sitta där och titta. Jag hade fått mitt samtal med honom, och det bar jag med mig. Så jag gick ut från rummet i sällskap med mina bröder. Vi satt i ett rum intill, hörde pappas ansträngda andning som ett eko. Fruktansvärt obehagligt. I fyra timmar låg han så, tills han somnade in. När min mamma och diakonen kom ut och meddelade att nu var det över, då brast det för mig. Allt bara kom, mina undantrycka tårar formligen sprutade ut. Jag skrek och grät i ren förtvivlan. Det gjorde så bedrövligt ont att jag inte längre hade min pappa kvar.

När personalen gjort i ordning min pappa så klev jag in på rummet. Jag var så rädd och liten just då. Där framför mig låg min älskade pappa, helt stilla, min tappra krigare. Jag gick fram till honom och tog hans hand, det var en fullständigt overklig känsla. Jag bara tittade upp i hans ansikte och tänkte att snart öppnar han ögonen. Men det gjorde han ju inte.

Under ett helt år efter det att min pappa lämnat mig så satt jag varje kväll och skrev brev till honom. Det blev mitt sätt att få fortsätta ha en dialog med honom. När jag lagt mig på kvällarna så bar jag med mig det jag skrivit, och medan jag sov så drömde jag hur han svarade mig. Det där återkom allt oftare. Tack vare det så blev jag helare i mig själv. För det kändes så starkt att han var med mig fortfarande.

Jag fick mina tecken, och det får jag fortfarande, att han är med mig. Som min dotter Saga sa strax efter det att hon förlorat sin morfar "Det är lite svårt att se morfar med ögonen, men han finns med i alla fall". Så sant och så klokt sagt av en 3 åring.

 

Min pappa var en stor samlare av Bensinmacksprylar och Brioleksaker. Det var som att kliva in i ett museum hemma hos honom. Jag och min make förbarmade oss över hans stora samlingar efter det att han dött och har försökt återskapa den där museumkänslan som han hade.

 

Jag skapade två böcker tillägnade min pappa. Jag la ner mycket tid på att finna fotografier. Från tiden då han var en liten pojke och fram till den dag då han blev tvungen att lämna sitt liv här på jorden. Det blev min möjlighet att lyfta fram och hedra den underbara person som min pappa var. Och för alltid låta hans minne leva kvar.

En av böckerna fick heta Saga och Morfar. Det blev mitt sätt att hjälpa min dotter att alltid få minnas sin morfar. De finns där tillsammans i en egen bok, och den kan hon ta fram och bläddra i precis när hon själv känner för det.

 

Kunde inte bli mer självklart än att låta pappa få ha en glad BP gubbe som symbol på sin gravsten!
 

Älskade Pappa
Du finns för alltid med mig
Din krigardotter

 

Copyright © 2003 - 2017 Månstråle Andligutveckling | E-post: info@andligutveckling.net

Allt material på denna webbsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.